Fredagen den 9/10 kl. 01.21 kom så äntligen vår lilla tös GRY till världen. 51 cm, 4020 gram och helt perfekt.
Det är helt otroligt vad man kan älska någon så fort. Har knappt hunnit smälta det än att hon faktiskt är min och Calles lilla dotter - hon är våran, och ska bo hemma hos oss. Det är stort. Har gråtit flera gånger redan, av lycka förstås. Nog har jag längtat och längtat länge nu men aldrig trodde jag att det skulle kännas så här underbart när hon väl var här. Det går nog inte att föreställa sig innan hur livet blir när man får barn.
Nu har vi i alla fall kommit hem, vi fick åka hem från BB igår efter att alla tester och läkarkontroller var gjorda, och det är så skönt att vara hemma igen. Första natten sen i onsdagskväll har jag äntligen sovit gott. Det gjorde nog Calle och Gry med. Jag fick ställa klockan för att väcka henne och amma i natt. Annars hade hon nog sovit hur länge som helst. Fick väcka henne i morse med så jag tror hon trivdes rätt bra i natt.
Just nu är pappa Calle ute på promenad med Gry i vagnen så jag har en liten stund över till att blogga. Vet dock inte riktigt vart jag ska börja. Funderade på att beskriva förlossningen men jag vet inte hur jag ska sammanfatta det hela på ett bra sätt. Det är lätt att det blir uppspaltat, men ja. Då får det bli så.
Vi åkte in redan på onsdagskvällen, var inne på förlossningen vid 00.40 på torsdagsmorgonen men själva förlossningsarbetet, eller vad man ska säga, satte inte igång förrän senare på torsdagen. När vi kom in så hade jag ännu inte hunnit öppna mig tillräckligt för att det skulle räknas som "skarpt läge" så jag fick morfin för att kunna sova några timmar. På torsdagsmorgonen fick jag äta frukost och så undersökte dem mig igen. Hade öppnat mig lite mer men fortfarande inte tillräckligt så vi blev skickade ut på stan att promenera ett tag, jag och Calle.
Vi hann inte mer än ner på stan förrän jag hade så ont så att jag kräktes av smärtan. Barnmorskan förklarade sen att det kunde bero på att bebisen just då höll på att flytta sig neråt i bäckenet och att man vid en viss punkt kunde bli illamående av det. Ja, hursomhelst så åkte vi då in till förlossningen igen för jag klarade inte av att gå på stan, hade värkar typ varannan minut så jag tog mig knappt ut ur bilen ens. Inne på förlossningen konstaterade dem att jag nu var öppen 3 cm och livmodertappen var utplånad. Blev flyttad in på en förlossningsal, sal nr. 3 med gula Marimekko-gardiner. Då var klockan 13.15.
När klockan var 14.12 så tog dem hål på hinnorna så att vattnet gick. Jag hade då fått börja med lustgas och dem sa att smärtorna skulle bli annars när vattnet väl gått. Jag tycker dock inte att det blev nån större skillnad. Kanske berodde på lustgasen, vad vet jag. Klockan 14.53 fick jag EDA(ryggbedövning) för jag tyckte inte att smärtan lindrades speciellt mycket av lustgasen. Slutar med lustgasen.
Klockan 16.15 somnar(!?) jag. Det är helt otroligt ändå, man har så ont i kroppen så man tror att man ska dö emellanåt - och ändå lyckas jag somna. Det visar väl kanske på hur slut man verkligen blir. Hade ju inte ätit nåt mer än frukost heller, som jag ändå kräktes upp, så jag hade väl inte så mycket energi att ta utav. 18.22 sätter dem in värkstimulerande dropp eftersom det inte gått så fort framåt som läkarna/barnmorskorna önskat. En timme senare börjar jag om med lustgasen igen.
21.05 kräks jag igen. Usch, då mådde jag verkligen inte bra. Var så trött så att jag knappt orkade hålla upp ögonlocken och ont så jag kräktes. 22.14 ökar dem med mer värkstimulerande för dom tycker inte att jag har tillräckligt starka värkar längre. En kvart senare kopplar dem även in dropp med glukos så att jag ska bli piggare, sammanlagt får jag i mig 1½ liter(!) av det. (Inte konstigt att Gry blev så söt när jag fick socker direkt in i kroppen). 22.44 ökar dem med ännu mer värkstimulerande. Nån gång efter det börjar jag om med lustgasen igen. Då tycker jag att den fungerar bättre igen men jag blir även jättesnurrig av den emellanåt. Börjar yra om en massa saker. Får för mig att jag är på Göstas kontor uppe i lagårn bland annat. Mm jag var nog inte riktigt med där på slutet men efter så lång tids värkar och ingen mat så kan man väl inte vänta sig annat heller.
00.42 på fredagsmorgonen får jag så äntligen börja krysta. Klockan 01.09 kommer en läkare och sätter sugklocka på Grys huvud eftersom jag är så trött. 01.21 är hon äntligen ute och smärtan är som bortblåst. Helt otroligt vad fort det väl släpper efteråt.
Ja, förlossningen var en helt otrolig upplevelse. Just då ville jag aldrig mer vara med om smärtan igen men nu såhär, några dagar i efterhand, har man nästan redan glömt hur det väl kändes. Våran lilla skatt kom ju till världen och för henne skulle jag lätt kunna utstå vilken smärta som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar