...that tonight's gonna be a good night.
Ja, jag försöker peppa mig till att vara på bättre humör idag än igår.
Igår var det inte alls nån bra dag. Antar att det är graviditetshormonerna som fortfarande hänger kvar litegrann. Igår var det min dag men det kändes verkligen inte alls då. Jag kände mig eländig hela dagen. Men jag antar att det hör till att känna så ibland. Det har ju ändå blivit en väldigt stor förändring i vårt liv nu på sistone och det tar väl ett tag att vänja sig. Igår var jag bara en blinkning ifrån att börja gråta precis hela dagen. Ett par gånger grät jag, när det inte gick hålla tillbaka längre. Men så tittar man på lilla skruttan och inser att man aldrig någonsin varit så lycklig förut. Jag tror inte riktigt jag grät för att jag var ledsen utan mer av lycka egentligen. Men ja. Igår kändes allt konstigt på nåt sätt.
Och så har det börjat kännas jättejobbigt om någon annan ska hålla i lillstumpan. Inte när Calle håller i henne förstås. Men andra. Som att jag vill ha henne för mig själv och är rädd att någon ska råka göra henne illa om jag lämnar henne ifrån mig en stund. Min lilla skrutta. Hon betyder så mycket. Att någon så liten kan vara så betydelsefull... jag tycker om henne så mycket att det gör ont.
Och detta är nog ändå bara början. Tänk vad mycket man ska oroa sig för framöver...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar